Jag lovade mig själv att jag skulle skiva min förlossnings berättelse så fort jag kunde efter födseln. Liam är nu 3½ månad och fortfarande har jag inte skrivit den. Det går så fort man glömmer snabbt vad som hände den 1/12 – 2/12 2006
Förlossning.
Eftersom jag hade haft så smärtsamma foglossningar under den största delen av graviditeten längtade jag efter att bebben skulle komma ut samtidigt som jag var livrädd inför förlossningen. Men som de alla sa, ut kommer den på ett eller annat sätt :o)
De sista månaderna blev smärtan bara värre och värre, det var få nätter som jag kunde sova. Att komma ur sängen var en riktig plåga. Ibland kunde det ta 5 minuter för mig att resa mig upp. Minns att jag var tokig i pepparkakor kunde äta en hel burk åt gången och äpple juice, Mers äpple juice i plastflaska *mums*
Jag var beräknad till den 24 november 2006. Efter 9 månaders väntande kom den stora dagen. Men INGENTING hände och jag kände INGENTING. Varje fall inte i magen utan jag fick en fruktansvärd tandvärk i stället. Så istället för till BB begav jag mig till tandläkaren för att dra ut min visdomstand.
Det gick en dag över tiden, det gick 2, 3 och 4 dagar..
Min syster och min mamma ringde och hela tiden och frågade om jag kände någonting,
Nä! Sa jag, inte än..
40+7 kl: 14:10 gick slemproppen, jag blev skakig i hela kroppen och tänkte, nu snart har vi en bebis. 17:45 kom första värken, det gjorde ont men var fortfarande under kontroll. Pelle kom hem 18:15 jag berättade att första värken hade kommit för en stund sedan. Vi bestämde oss för att se en film och äta en riktig festlig måltid. Vi körde till Ica klosterkungen och där bland diskarna andades jag djupt och kämpade mot värkarna. Kommer ihåg att vi tittade på Kingdom of haven. Ca 22:00 sätter vi oss ner för att äta och kolla film. Efter filmen var det ingen idé att gå och lägga sig, hade inte kunnat sova ändå. Värkarna blev mer smärtsamma och de kom ganska tätt. Jag hade 3-4 värkar på 10 minuter vilket jag nästan hade haft hela tiden. Jag gick in och duschade kopplade av under de varma vattenstrålarna. Pelle gick in efter mig och duschade medan jag packade det sista.
Kl: 03:41 var vi inne på Länssjukhuset Ryhovs BB-avdelning. Dom gjorde ett CTG och gyn undersökningen visade att jag var öppen 3,5 cm, det bestämdes att jag skulle stanna kvar. Vi visades till ett förlossningsrum. Under hela förlossnings processen hann jag med att få 3 olika barnmorskor. Sa till bm att jag ville ha lavemang och det fick jag. Sedan började denna morgon med att bada. Både Pelle och jag var trötta eftersom vi inte sovit en blund under natten. Jag hoppade i det varma vattnet, släckte ner och satte på musik. Jag försökte slappna av så mycket jag kunde och Pelle försökte sova. Nu började värkarna verkligen göra ont. Barnmorskan kom in med jämna mellan rum och kollade CTG.
Jag badade i 2 timar sen sa barnmorskan till mig att det var nog dags att gå upp för badandet hade ingen lindrande effekt längre. 08:26 ligger jag i sängen och har fått lustgas. Pelle hade koll på skärmen och meddelade när en ny värk var på gång så jag hann få tillräckligt med lustgas. Så fort det gick ville jag ha ryggmärgsbedövning, vi fick vänta på en läkare som kunde sätta detta. Läkaren talade om att det fanns risk med detta då jag har ”blödarsjuka” och det kunde leda till förlamning och något skulle gå fel. Men jag fick en tablett som skulle göra så att mitt blod koagulerade. Jag fick tabletten och sedan skulle vi vänta 30 minuter på att den skulle göra sin effekt. Jag tittade på klockan och såg varje minut då den stora visaren flyttade sig. Då det var 5 minuter kvar kommer barnmorskan in och säger att läkaren blir försenad. Nej! Tänkte jag. Hade så ont att det var omöjligt att ligga stil i sängen. 10:11 sätter läkaren äntligen ryggmärgs bedövning. Det bästa jag gjort! Smärtan försvann och allt som kändes var ett kraftigt tryck ner. Barnmorskan släkte ner och både jag och Pelle skulle försöka sova för att orka med. Bm kommer även in med 2 goda smörgåsar till Pelle, själv fick jag bara titta på när han åt. Lite innan 13:00 kommer bm in och säger att det är dags att sätta värkstimulerande dropp, då kom tårarna. Jag blev livrädd för nu visste jag att det var nära, hur skulle jag kunna trycka ut en bebis?! Det kändes som om jag skulle bajsa ner mig när krystvärkarna var igång. Pelle fanns hela tiden vid min sida och han var ett enormt stöd, tror inte jag hade klarat det utan honom. Jag kommer inte ihåg när eller hur jag förflyttade mig från stående till liggande på sängen. Kommer ihåg att bm sa till mig att det var dags att jag la mig i sängen och att jag då tänkte, kan jag inte få stå kvar här. Men på rygg hamnade jag i sängen och barnmorskorna (som nu var 2 st ??? hade slutat men ville stanna förlossningen ut) höll emot mina ben när jag kryste. Vattnet hade inte gått så de fick sticka håll på hinnan och sedan forsade det ut. Under en krystning sprutade det fostervatten åt alla håll och kanter. Pelle hann ducka, men inte bm. Jag visste att det skulle vara jobbigt att födda barn, men det var jobbigare än vad jag hade föreställt mig. Efter att ha kryst några timar var jag fullständigt utmattad och sa till bm att jag snart inte orkade mer. Jag hade inte sovit på ett dygn och all smärta hade gjort sitt. Mellan krystvärkarna när jag äntligen kunde slappna av gick ögonen i kors på mig, nu var jag så trött och sa till bm att nu går jag hem. Jag såg att en av bm kollade lite diskret på den andra bm och viftade försiktigt med en spruta. Jag blev panikslagen, vad ska nu hända? Bm märkte min reaktion och sa att de kommer att sätta bedövning i fall de kommer att bli tvungna att klippa.
Läkaren kom in och de kollade och diskuterade en massa. Barnets hjärtljud sjönk efter varje värk men Pelle hade koll och gav mig syrgas då det behövdes. Bebben ligger lite snett vilket försvårar utfärden. 15:29:04 kommer sista värken. Jag tar i för kung och fosterland och tänker att de ska minsann varken klippa eller ta ut Bebben med sugklocka. 15:30:06 den 2 december 2006 sker ögonblicket vi alla väntat på i 9 månader. Bebben kommer äntligen till världen. De lägger upp en blodig sak på min mage, det första jag ser är en liten röd pung, EN POJKE sa jag då. Han torkas av och nyblivna PAPPA PELLE klipper navelsträngen. Bm kommer in med te och smörgås och våran lilla pojke vilar trött vid MAMMAS bröst. Efter ca: en time vägs och mätts han. 4050g och 50 cm lång. Medan pappa klär honom går jag och duschar. Runt 18:15 åker vi upp mot BB. Både jag och Pelle är överrens om att vi aldrig tidigare känt en sådan stolthet som när vi åkte förbi människor i korridoren med den nya familjemedlemmen i famnen.
Liam vår älskade son du är vårt allt. Älskar dig!
Nä! Sa jag, inte än..
40+7 kl: 14:10 gick slemproppen, jag blev skakig i hela kroppen och tänkte, nu snart har vi en bebis. 17:45 kom första värken, det gjorde ont men var fortfarande under kontroll. Pelle kom hem 18:15 jag berättade att första värken hade kommit för en stund sedan. Vi bestämde oss för att se en film och äta en riktig festlig måltid. Vi körde till Ica klosterkungen och där bland diskarna andades jag djupt och kämpade mot värkarna. Kommer ihåg att vi tittade på Kingdom of haven. Ca 22:00 sätter vi oss ner för att äta och kolla film. Efter filmen var det ingen idé att gå och lägga sig, hade inte kunnat sova ändå. Värkarna blev mer smärtsamma och de kom ganska tätt. Jag hade 3-4 värkar på 10 minuter vilket jag nästan hade haft hela tiden. Jag gick in och duschade kopplade av under de varma vattenstrålarna. Pelle gick in efter mig och duschade medan jag packade det sista.
Kl: 03:41 var vi inne på Länssjukhuset Ryhovs BB-avdelning. Dom gjorde ett CTG och gyn undersökningen visade att jag var öppen 3,5 cm, det bestämdes att jag skulle stanna kvar. Vi visades till ett förlossningsrum. Under hela förlossnings processen hann jag med att få 3 olika barnmorskor. Sa till bm att jag ville ha lavemang och det fick jag. Sedan började denna morgon med att bada. Både Pelle och jag var trötta eftersom vi inte sovit en blund under natten. Jag hoppade i det varma vattnet, släckte ner och satte på musik. Jag försökte slappna av så mycket jag kunde och Pelle försökte sova. Nu började värkarna verkligen göra ont. Barnmorskan kom in med jämna mellan rum och kollade CTG.
Jag badade i 2 timar sen sa barnmorskan till mig att det var nog dags att gå upp för badandet hade ingen lindrande effekt längre. 08:26 ligger jag i sängen och har fått lustgas. Pelle hade koll på skärmen och meddelade när en ny värk var på gång så jag hann få tillräckligt med lustgas. Så fort det gick ville jag ha ryggmärgsbedövning, vi fick vänta på en läkare som kunde sätta detta. Läkaren talade om att det fanns risk med detta då jag har ”blödarsjuka” och det kunde leda till förlamning och något skulle gå fel. Men jag fick en tablett som skulle göra så att mitt blod koagulerade. Jag fick tabletten och sedan skulle vi vänta 30 minuter på att den skulle göra sin effekt. Jag tittade på klockan och såg varje minut då den stora visaren flyttade sig. Då det var 5 minuter kvar kommer barnmorskan in och säger att läkaren blir försenad. Nej! Tänkte jag. Hade så ont att det var omöjligt att ligga stil i sängen. 10:11 sätter läkaren äntligen ryggmärgs bedövning. Det bästa jag gjort! Smärtan försvann och allt som kändes var ett kraftigt tryck ner. Barnmorskan släkte ner och både jag och Pelle skulle försöka sova för att orka med. Bm kommer även in med 2 goda smörgåsar till Pelle, själv fick jag bara titta på när han åt. Lite innan 13:00 kommer bm in och säger att det är dags att sätta värkstimulerande dropp, då kom tårarna. Jag blev livrädd för nu visste jag att det var nära, hur skulle jag kunna trycka ut en bebis?! Det kändes som om jag skulle bajsa ner mig när krystvärkarna var igång. Pelle fanns hela tiden vid min sida och han var ett enormt stöd, tror inte jag hade klarat det utan honom. Jag kommer inte ihåg när eller hur jag förflyttade mig från stående till liggande på sängen. Kommer ihåg att bm sa till mig att det var dags att jag la mig i sängen och att jag då tänkte, kan jag inte få stå kvar här. Men på rygg hamnade jag i sängen och barnmorskorna (som nu var 2 st ??? hade slutat men ville stanna förlossningen ut) höll emot mina ben när jag kryste. Vattnet hade inte gått så de fick sticka håll på hinnan och sedan forsade det ut. Under en krystning sprutade det fostervatten åt alla håll och kanter. Pelle hann ducka, men inte bm. Jag visste att det skulle vara jobbigt att födda barn, men det var jobbigare än vad jag hade föreställt mig. Efter att ha kryst några timar var jag fullständigt utmattad och sa till bm att jag snart inte orkade mer. Jag hade inte sovit på ett dygn och all smärta hade gjort sitt. Mellan krystvärkarna när jag äntligen kunde slappna av gick ögonen i kors på mig, nu var jag så trött och sa till bm att nu går jag hem. Jag såg att en av bm kollade lite diskret på den andra bm och viftade försiktigt med en spruta. Jag blev panikslagen, vad ska nu hända? Bm märkte min reaktion och sa att de kommer att sätta bedövning i fall de kommer att bli tvungna att klippa.
Läkaren kom in och de kollade och diskuterade en massa. Barnets hjärtljud sjönk efter varje värk men Pelle hade koll och gav mig syrgas då det behövdes. Bebben ligger lite snett vilket försvårar utfärden. 15:29:04 kommer sista värken. Jag tar i för kung och fosterland och tänker att de ska minsann varken klippa eller ta ut Bebben med sugklocka. 15:30:06 den 2 december 2006 sker ögonblicket vi alla väntat på i 9 månader. Bebben kommer äntligen till världen. De lägger upp en blodig sak på min mage, det första jag ser är en liten röd pung, EN POJKE sa jag då. Han torkas av och nyblivna PAPPA PELLE klipper navelsträngen. Bm kommer in med te och smörgås och våran lilla pojke vilar trött vid MAMMAS bröst. Efter ca: en time vägs och mätts han. 4050g och 50 cm lång. Medan pappa klär honom går jag och duschar. Runt 18:15 åker vi upp mot BB. Både jag och Pelle är överrens om att vi aldrig tidigare känt en sådan stolthet som när vi åkte förbi människor i korridoren med den nya familjemedlemmen i famnen.
Liam vår älskade son du är vårt allt. Älskar dig!
